aningar
solen vandrar
ung, tyst och strålande
över klipporna, ejdrarna och husen,
lugnt, säkert -
sedan lägger hon sig
som en löftesrik gula
i havets morgonlovande vita -
tysta klippor
moderligt bekymrade ejdrar
och blinda hus
diskutera med havet
mina aningar,
om de kanske än
ändå skulle vara sanna -
båten driver,
mina armar ha domnat,
jag viskar
mot tjärdoftande botten:
jag tror på tystnaden
och morgondagen,
jag hatar det, som man vet -,
och jag väntar på
att livet skall lyfta
mig som en rödgul rova mot solen,
eller tyst gömma mig
under dimman som ett misstag -
